No father to my style

Jag ägde aldrig en wu-tang t-shirt i tonåren. Jag såg dom inte på Hultsfred ’97. Men när det här klippet rullades på MTV i slutet av nittiotalet fick jag plötsligt ett kall att införskaffa en exakt likadan keps som Ol’ Dirty Bastard. Några veckor senare tog pilgrimsfärd slut på HMs gubb-avdelning där jag hittade en beige keps med öronlappar av fejkskinn.

Om jag träffar någon som också brukade hänga i Kamenskikällaren brukar jag ganska ofta få höra ”Ja, det var ju du med kepsen” efter att man har blickat tillbaka en stund. Genomslaget hade alltså fått en större omfång än jag först trott. Med största sannolikhet på grund av att man såg ut som en gammpöjk trots en ringa ålder.

Vad är det hos O.D.B som tilltalar en? Hans personlighet är ljusår bort från min. Att, som i klippet nedan, ta limousin till socialförvaltningen för att kräva pengar till matkassan borde provocera mig in i själen. Men när Ol’ Dirty Bastard gör det känns allt ok. Vi är alla med och betalar för den totala upplevelse av exotism som han levererar. Vare sig vi vill eller inte. Men på tryckt avstånd.